Lånade ett upplägg på träningspass idag – 90 minuter snabbdistans. Började i samma anda med 10 minuter lugn cykling som uppvärmning och sedan var det bara växla upp och trycka på så hårt på pedalerna man orkade under 90 minuter.

Låter enkelt eller hur… Nu var det ju inte så enkelt, först och främst får man gräva djupt mentalt när man är själv att pressa sig hårt under längre perioder. Sen var det ju att det blåste en del idag…

Till en början kändes det som att cykla i ett stort fat med sirap gick trögt efter att kroppen har fått vila två dagar igen (var lite på den lata sidan igår, men helt okej då planen säger ganska få träningstimmar denna vecka men de man kör med högre ansträngningsnivå) samt vinden gjorde allt för att få en att bryta ihop. Måste lära mig gilla vinden, just nu är den mentalt nedbrytande när benen får jobba hårt och man knappt har styrfart.

Nåja det var bara att bita ihop och trycka på så gott man kunde. Jobbig första halva men sen började nog kroppen vakna till lite mer. Sen blev det lite lättare också med vind i ryggen ibland. Mötte ett större gäng snabba cyklister där fältet var lite utspritt bakom Lunda. Ska man gissa på att det var träningstävling på G på Markim linjebanan.

Mot slutet av rundan blev det lite knappt om väg, hamnade nämligen nästan vid porten hemma efter 90 hårda minuter. Så den sista biten var inte på några jättebra vägar egentligen. Avrundningen på passet fick därmed också kortas ned något och rullas runt kvarteret typ.

Nu är dock den stora frågan om 35 km/h snitt under de 90 minuterna räcker för att det ska få kallas snabbdistans 😉