… då vet man att träningen dagen innan var hård. Det brukar hända då och då att jag känner mig som en gammal urvriden disktrasa, ja det är det bästa sättet att beskriva känslan (nog lånat uttrycket från en kollega och börjat använda det), dagen efter ett träningspass.

Oftast brukar denna känsla dyka upp under landsvägssäsongen och efter tisdagsgrillen.

Imorse hade jag denna känsla igen, denna gång orsakad av en SZR Joyride. Hängde med A-gruppen på Zwift igår kväll. En snabbare grupp än vad jag brukar hänga med de få gånger som jag kör Zwift, har ju tidigare kört med B-gruppen.

Grupp A innebär 4.0-5.0 Watt/kg, utmanande med tanke på att utifrån 20 minuters test så ligger jag på cirka 4.2 watt/kg FTP. Det vill säga det jag teoretiskt (i vart fall) ska kunna hålla i en timme.

Därav visste jag ju att passet skulle komma at göra ont (ont på ett positivt sätt man kanske är lite av en självplågare).

Redan innan start annonserades att första varvet skulle avverkas på 4.0 watt/kg och även 300 watt nämndes… De två efterföljande varven skulle avverkas lite snabbare.

Hmm det här med 300 watt blir aningens mer än 4.0 watt/kg för min del och 300 watt ja det är sällan man är uppe på de nivåerna under långa intervaller när man kör. Visst det har väl hänt att man kört någon 20-minuters intervall på strax över 300 watt. Jaja bara att köra så länge man orkar tänkte jag.

Starten går och det går rätt tufft i början känns det som. När det börjar talas om att fronten ska hålla 4,5 watt/kg i dragjobbet blir jag undrande, hur många minuter  kommer mina ben/hjärta/lungor hålla för detta….

Minuterna går och efter 15 minuter känns det tungt, jisses, tänker att jag ska bita i åtminstone så att jag kör hårt 20 minuter för att få en bra intervall. Efter 20 minuter tänker jag att jag kör på så länge jag orkar. Så tar jag det i små steg, efter ett tag är det bara ett varv kvar. Tänker att jag ska hänga på fram till när det är 5km kvar och frivilligt race. Otroligt nog har jag lyckats hålla mig kvar hela tiden och även varit långt fram i gruppen.

5km kvar och tänker nu är det bara att köra för vad kroppen orkar, orkar ju inte dra upp någon jättetempo ökning men hänger i alla fall med. Sista spurten, ja var nog vikten på pedalerna när man ställde sig upp som gav lite extra watt mer än att det fanns något krut kvar i benen. Orkade hela vägen! Inte först över linjen men inte sist heller.

Men jisses vad trött man var efteråt och ont ja det gjorde det, även efteråt. Fick hänga och flåsa över styret ett tag innan jag kunde trampa ur benen ett tag och sen våga kliva av cykeln…

Lite mysig gruppcykling i den virtuella världen en måndag kväll…