Ett kapitel är avslutat, ett kapitel som tog cirka 240 dagar, från det att jag bestämde mig för att springa ett Marathon tills det var dags att springa det.

Resan hit har varit det viktigaste, återupprepar det igen, själva loppet kunde gå precis hur som helst. Loppet går under en dag, mycket behöver stämma för att man ska ha en bra dag, det är inte alltid timingen blir bra. Det är inte allt man kan påverka själv heller som väder och vind. Mycket ska stämma som sagt för att det ska vara en bra dag, därför tycker jag snarare att resan till dagen är det som är viktigast och som betyder mest.

Och vilken resa det har varit. Jag har ju egentligen aldrig tidigare gillat löpning eller lyckats med löpning de gånger jag har försökt. Men 2017 var annorlunda, första löprundan som sagt midsommardagen. 5 kilometer som resulterade i ont lite här och var i kroppen, men det gav även ett personbästa på 5 km. Kanske var det just det som gjorde att jag inte gav upp efter första försöket, utan gav ut mig på 10 km nästa gång och även det resulterade i personbästa. Jag har sagt det tidigare, framgång när jag ser att träning ger resultat, motiverar mig något oerhört.

Mest av allt är jag dock glad över resan hit och att kroppen har hållit för resan, detta då jag inte varit ett dugg snäll mot den. Om jag inte minns fel så vart redan den 8:de rundan förra året ett distanspass på 25 km, en ökning på distansen som inte alls är skonsam mot kroppen på något sätt.

För att inte tala om januari detta år, 2018 skulle jag ju träna mer måttligt, hur tror ni jag började den… Jo väldigt chockartat med transformerpass 06:15 den andra januari. Sedan tog det ända fram till 12 februari innan jag hade min första vilodag helt utan träning. Jag hade säkert inte haft detta, om det inte hade varit för hälsoundersökningen jag gick på inför Milano Marathon.

Hälsoundersökningen för dem som följt mig på bloggen resulterade ju i att jag fick gå runt med en 24 timmars blodtrycksmätning, eftersom blodtrycket var lite högt och stigande under arbets-ekg vid hälsoundersökningen. Visserligen visade 24-timmars mätningen på normalt blodtryck sedan. Men detta gav mig i alla fall en ordentlig tankeställare på vad jag höll på med… Träna måttligare var det ju. Ja sedan dess har det blivit måttligare med lite vilodagar, även om jag fortsatt tränar mycket.

Det här är bara några exempel från resan hit, till idag, det är allt detta som gör resan viktigare än själva loppet. Men hur gick det idag då?

Det blev en tidig morgon, klockan ringde vid 05:00 för att hinna äta frukost i lugn och ro på hotellrummet och göra sig iordning. Mörkt ute. Kroppen känns bra och lugn, även om kanske nattsömnen inte har varit den bästa.

Enligt informationen skulle området öppnas vid 07.00, så jag beger mig dit och kommer fram strax efter 7. De har inte öppnat än, så blir att stå utanför och vänta ett tag.

En stund efter 7 öppnas portarna och man får köa till säkerhetskontrollen, passera metalldetektor och påsen som man har med sig blir granskad. Allt bra och gott om tid. Tar av mig överdragskläderna väl inne på området och lämnar in dem, samt beger mig av tidigt till startfållan och får en plats längst fram i fålla 4. Runt 45-50 minuter kvar till start.

Strax innan start tas banden mellan fållorna bort och startfältet trycks ihop inför start, nära till startportalen i alla fall 🙂

Startskottet går och det är bara att börja springa, strax över 42 km har man framför sig. Vädermässigt är förhållandena riktigt bra, kan väl kanske ha varit runt 12 grader vid start och stigande upp mot 17-18 grader under loppet, molnigt med lite sol och det blåser inte speciellt mycket.

Vad har jag för plan då?

Ja min målsättning från början var ju att ta mig runt, sedan när man började fundera så blev det under 4 timmar och allt eftersom träningen har fortskridit har 3h 30min känts som rimligt. Därmed var min plan att göra detta till mitt lopp, inte ta någon rygg och gå med i någon annans tempo. Utan jag hade i tankarna 4:45-4:50 tempo, samt en plan för energiintag – dricka vid varje station som var utplacerade var femte km, samt ta mina gels som jag hade med mig  vid 9km, 18km, 27km och 36km.

Men vid start ser jag ett par ballonger med 3 h 20 min (farthållarna), där och då beslutar jag för att ta rygg på dem. De kommer iväg lite bättre än jag, det är trångt i början men efter två tre kilometer lättar det. Jag har kommit ikapp ballongerna.

Springer med dem ett tag, men det känns så bra, så jag beslutar att jag springer på känsla. Det får bära eller brista. Jag springer faktiskt ifrån 3h 20min farthållarna.

Kilometrarna tickar på och känslan är bra, ett halvt Marathon passeras och det känns fortfarande bra. Kroppen känns bra, andning och puls känns bra, det känns som jag har hittat en bra rytm.

Jag håller mig till min plan i avseende om dryck, tar en vattenflaska vid varje station och dricker ett par klunkar. Jag hade med mig en 250ml vattenflaska i bakfickan på byxan, men bestämmer mig för att tömma den efter en dryg mil då vätskan vid stationerna funkar bra och den hoppar runt lite. Får även i mig mina gels vid de tillfällen jag tänkt ut i förväg.

Allt känns bra som sagt men ett Marathon är långt. När man har sprungit 30 km börjar det kännas mer och mer i låren. Mitt tempo sjunker något men helt okej fortfarande.

Någonstans runt 36 km kommer så de gröna ballongerna, farthållarna för 3h 20min ifatt mig, mina ben (låren) är stela och jag halkar sakta efter dem. Men som sagt detta är mitt lopp, ska inte ta någons rygg utan hålla mitt egna tempo, utefter vad dagsformen ger med sig.

Det sista 5 kilometrarna får pannbenet jobba en del, låren känns men det är bara att ta ett steg i taget, framåt kommer jag även om tempot sjunkit en del.

Man springer om någon som sprang förbi en tidigare, någon man sprang förbi tidigare susar förbi en. Det är en hel del andra som är trötta också mot slutet, några går bitvis, medan andra står och stretchar mot stolpar.

Min tanke är bara att hålla igång benen , det är bara en liten bit kvar. Gatstenen drygt kilometern innan mål känns jobbig, benen är trötta och korrigera för ett ojämnt underlag känns jobbigt. Men det är bara en liten bit kvar.

I mål kommer jag och på en tid som jag är mycket nöjd med, i mitt första Marathon, 3 timmar, 21 minuter och 55 sekunder efter att startskottet gick klockan 09.00 på morgonen.

En fantastisk dag där kroppen var med mig, kunde verkligen njuta av löpningen de första 30 km innan man började bli trött. Ett arrangemang som höll bra klass och en hel del publik längs med banan. Inte det största Marathon kanske men närmare 7000 deltagare, samt att det även var ett stafett-Marathon som startade strax efter åt.

Förutom låren som blev stela och slitna så var känslan riktigt bra under dagen, och så här någon timme efteråt också. Benen, framförallt låren är vad som fick jobba och ta stryk. Well – one down two to go. Det var det första Marathon, två kvar i år 🙂

Litet tillägg som jag glömde skriva om tidigare, än märklig känsla efter målgång. Låren är stela och känns av men ändå känns det konstigt att sakta ned, att gå, att stå still. Det är som om benen vill fortsätta springa framåt även om det känns bra mycket i de stela låren.

Ett varmt bad och man tar vad man hittar i minibaren på hotellet 😉 Nu ut och leta efter lite mat (det kan jag nog behöva) 🙂