Vecka 22 och det var dags för Stockholm Marathon, mitt reservtillfälle för Marathon om det inte gick bra med Milano Marathon av någon anledning.

Nu blev det ju nästan tvärtom istället, men mer om detta strax, först en sammanfattning av veckans träning.

Veckans träning:

Som kan ses så har jag knappt tränat, det beror på att jag haft en envis liten förkylning/hosta som vägrat släppa taget helt. Har försökt vila bort det.

Därmed var jag in i det sista tveksam om jag skulle starta i Stockholm Marathon. Kände mig dock bättre mot slutet av veckan och bestämde mig för att göra ett försök med utgångspunkten att ta det lugnt.

I och med att jag hade skickat in min tid från Milano Marathon så hade jag min start kl 12.00 i startgrupp C, ganska långt fram i fältet. Åkte in till Östermalm IP och i och med att det var så varmt väder beslöt jag mig för att jag klarar mig utan att lämna in något, ska väl inte behöva några överdragskläder till/från tänkte jag.

Väl i startfållan så kändes det ändå bra givet hur veckan hade varit, som tur var kunde man vänta till stor del i skuggan. Även i skuggan var det 27-28 grader och än varmare i solen, dock fläktade vinden en aning och till start så dök även några moln upp.


Precis som inför Milano Marathon så hade jag med mig egen energi, skippade en egen vattenflaska denna gång då det skulle finnas gott om vätskestationer längs med banan. Energin som jag hade med mig var 4st gels och en liquid.

Starten gick vid 12 och det kanske inte blev det lugna tempo jag hade tänkt mig till en början, benen kändes relativt pigga och höll någonstans runt 4:30-4:35 tempo. Men som sagt det kändes bra, besvärades inte av förkylningen/hostan jag haft och kilometrarna rullade på.

Man blev snabbt törstig  i värmen men var inget problem då vätskestationerna var tätt inpå varandra, passade på att ta vätska vid varje station. Dricka en del och svalka av mig med resten, ibland var man ju inte så uppmärksam vad som var i muggen så man kastade en halv mugg med sportdryck över sig för att svalka sig. Försökte även att springa genom de duschar som fanns för att svalka mig, samt söka skuggan där den fanns.

Kilometrarna passerades och den första milen kändes bra, såg även mina föräldrar längs med banan runt milen. Kom sedan på mig själv att ja jag har inte tagit det speciellt lugnt än, behöver nog sänka tempot en aningen i och med att jag inte var i form för att springa så snabbt med tanke på omständigheterna och att jag inte sprungit så mycket sedan Milano Marathon.

Sänkte tempot en del, men min ben var inte med mig trots detta. Vid halva distansen hade benen stumnat och blivit rejält stela, lite samma känsla som i Milano efter 37 km.

Sprang vidare ett tag men det blev inte bättre, beslutade då för att kliva av istället för att plåga mig in i mål och vara helt förstörd i kroppen. Hade säkert kunnat ta mig runt om jag hade saktat ned än mer och kanske växelvis gått. Men kände att det inte var värt att plåga sig så bara för att ta sig i mål – det kommer flera lopp.

Knappa 2 veckor kvar till Vätternrundan och ett försök runt sjön på under 8 h 30 min, bara att ladda om tills dess.

24 km sprang jag av Stockholm Marathon, betydligt mer ont i benen och kroppen än efter Milano Marathon. Så kan det vara ibland när kroppen inte är med helt…